Del 1: 38:e breddgraden – Olustkänslor, repatriering och första kontakten med Nordkorea

Posted on 2012/10/19 · Posted in Edge, Fotojournalistik, Fredrik Ytterström, Sydkorea

I Seoul går det att blunda för att Nord- och Sydkorea är i krig –  i Panmunjom finns inte den lyxen.

Att förtränga och förneka den hårda verkligheten är en nödvändig mänsklig skyddsmekanism.

Men vid världens mest militariserade gräns är 74 miljoner människor ett misstag ifrån ett krig vars like världen aldrig tidigare skådat.

Det finns ingenting som skvallrar om att det 55 kilometer från en av världens största städer står miljoner militärer med skarpladdade vapen redo att döda.

Från Sydkoreas håll står 75 procent av samtliga raketer, artillerikanoner och annan tyngre eldkraft ständigt riktad norrut.

I grannlandet, vilket man delar en flera tusen år lång och gemensam historia med, har man redan avslöjat att man besitter kärnvapen och att dessa kommer att användas vid minsta större provokation.

“Ni ska brinna i ett hav av eld”, lyder retoriken från världens mest isolerade och hemliga stat.

***

Landskapet förändras i rask takt i den dimhöljda morgonen. Klockan är halv åtta på morgonen och Major Allan Blücher och jag har mötts upp för att åka till hans arbetsplats. Måhända är det den konstigaste arbetsplatsen en svensk kan ha. Tillsammans med fyra andra svenskar, och en schweizisk delegation om fem man, tillhör han NNSC som övervakar, inspekterar och ser till att stilleståndsavtalet följs av Nord- och Sydkorea.

Eller så var det i alla fall tänkt. Sedan mitten av 1990-talet erkänner inte KPA NNSC och den tidigare relativt omfattande samverkan stoppades tvärt.

Längs med den knappt timslånga färden byts skyskraporna ut mot mindre byar, neonljus till gatulampor och tjejer i korta kjolar mot stenhårda militärer. Deltat som leder ut mot havet kantas av ett taggtrådsbeprytt – högt – stängsel som bryts av med ständigt bemannade vakttorn. Där sitter till militären intvingade 20-åringar med automatvapen, kulsprutor och vakande blick sökandes efter minsta spår av infiltratörer och attacker.

I det kuperade landskapet har Sydkorea byggt observationsposter på varenda kulle, berg och högre punkt. Med en konstant stående armé på minst 350 000 soldater – och lika många reserver som är redo att rycka in vid minsta händelse – finns mankraften att hantera det mesta. På en extremt kort tid skulle Sydkorea kunna mönstra upp miljoner soldater. Lägg därtill en av världens största, och mest utvecklade, flottor samt hypermoderna amerikanska stridsflygplan vars piloter hela tiden utför övningar.

I Nordkorea beräknas den stående armén vara minst en miljon man även om det inte går att veta exakt då inte någon underättelsetjänst lyckats etablera övervakning i det slutna landet. Reservernas antal är än mer skrämmande – mer än sex miljoner soldater.

***

På en bro längs med floden Imjin når vi den civila checkpointen där militärer kontrollerar trafiken. Varje bil får stanna upp, identifiera sig och visa upp varför man ska få köra vidare. Det krävs tillstånd för att passera bommarna men trafik är inte alls ovanligt då det sker en, efter omständigheterna, relativt stor handel från Nordkorea till sina södra kamrater från industriområdet i Kaesong.

– När vi har frågat vad de tillverkar där är svaret “Light industry”, berättar Major Blücher.

– Så när det handlar om mindre saker, som ätpinnar och liknande, där det står “Made in Korea” är det producerat i Kaesong.

Sakta men säkert kryper den olustiga känslan sig allt närmre. I Seoul är det en daglig kamp om livet som gångtrafikant mot den irrationella koreanska körstilen medan vi nu är helt ensamma på den trefiliga vägen. Major Blücher och jag talar om allt möjligt och jag misstänker starkt att han märker att jag blivit mer nervös.

***

Camp Bonifas fick sitt namn från Major Arthur G. Bonifas som tillsammans med förste löjtnant Mark T. Barret blev brutalt mördade av nordkoreanska soldater under den så kallade “Yxmordsincidenten”. Här lämnade jag mitt körkort för att de skulle kunna hålla reda på vilka som är inne på området. Var gång en utländsk militär körde förbi bommen ställde sig den koreanske vaktposten i givakt, gav honnör och skrek en koreansk fras som betyder något i stil med “En armé/samarbete”.

***

Ett par dagar innan jag åkte med Major Blücher hade jag fått ett mejl från en annan svensk som jobbar på NNSC-campen. På grund utav en repatriering så hade de blivit tvungna att korta mitt program och besvikelsen som först översköljde mig byttes snabbt till ett glädjerus. Detta är en väldigt ovanlig händelse och föregås av långa förberedelser och ett skarpare säkerhetsläge. Senast det hände var för två år sedan och de senaste 15 åren går det att räkna med ena handen de gånger det har skett. Endast särskild media är tillåten att delta men på grund utav att jag var gäst hos svenskarna så fick jag följa med den sydkoreanska pressen (endast tio fotografer/kameramän från de absolut största medierna i landet) och fotografera allting. Svenskarna hade bett jänkarna om detta och först var det ett blankt nej – men eftersom den kvinnliga presschefen gillar de svenska soldaterna så gick det igenom.

***

Lastbil med lastbil packade med unga män i hipster-glasögon passerar bommen. Om det värsta skulle ske är det deras uppdrag att ta den första stöten för att se till att civila ska kunna fly till säkerheten längre söderut. Det finns två byar inom DMZ, en på var sida. Daesong-dong i Sydkorea är fortfarande befolkad och när bönderna jobbar på fälten i området bevakas de hela tiden av soldater med automatvapen. Det bor 50 barn i byn men att bygga någon koja eller leka i skogen är inte att tänka på då pansarvagnsminor finns överallt för att stoppa upp eventuella tyngre fordon som försöker bryta in söderut.

En amerikansk soldat ger Major Blücher min ackreditering och ett band som ska sättas runt min arm och som inte under några som helst omständigheter får tas av. Likbilen anländer i en konvoj och några minuter senare dyker också de sydkoreanska medierna upp. Vi lastas in i en buss som ska ta oss till Panmunjom och jag sätter mig bredvid reportern från Stars and Stripes.

Orderna är tydliga och ges på såväl engelska som koreanska. Ni får endast fotografera norrut – bryter ni mot detta kommer ni utan varning tas tillbaka till busen. Ni får inte fotografera liket när kistan öppnas för kontroll. Ni får inte ta med er några väskor utan bara det ni kan bära i handen inklusive kameror.

För att komma till conference row måste man gå igenom Freedom building som byggdes för att möjliggöra utbyten av Nord- och Sydkoreanska familjer så att de fick träffas några timmar innan de sedan skjutsades tillbaka till sina respektive länder. Inne i byggnaden möts vi av ett stort antal Sydkoreanska elitsoldater. Då det är inom DMZ så får de inte vara beväpnade med automatvapen utan det är bara handeldvapen som är tillåtna.

***

Det är helt tyst förutom ett stadigt knäppande ljud från olika kameror. Journalisterna fotograferar Nordkoreaner – Nordkoreaner fotograferar journalister. Det är spänt. Väldigt spänt. Likbilen backar sakta in framför den sydkoreanska byggnaden och tystnaden bryts plötsligt av “Forward … MARSCH”. Soldater från flera olika länder, ledda av ett amerikanskt befäl, marscherar rakt och taktfullt ut från Freedom building mot likbilen. De tar ut och lyfter upp kistan för att sakta, sakta, ställa av den synlig framför nordkoreanerna, cirka 25 meter in i Sydkorea. De avlägsnar sig från platsen och en tolk och företrädare från de 16 länder som hjälpte Sydkorea under FN-flagg under Koreakriget ställer sig upp längs med väggen på den sydkoreanska sidan. Två män och en kvinnlig tolk går fram till väntande nordkoreanska befäl och börjar prata. Någon minut senare går de tre nordkoreanska befälen, tillsammans med de från sydsidan, fram till kistan som öppnas.

Där diskuterar de en kort stund och bekräftar att det är ett lik innan de ett par minuter senare går tillbaka till sin sida av gränsen. De taktfasta soldaterna går ännu en gång fram och lyfter upp kistan för att därefter gå fram mot den exakta gränsen. Hela tiden fotograferar en nordkoreansk soldat de olika personerna från sydsidan – likadant gör en sydkoreansk soldat.

Kistan byter händer – bara det en otrolig händelse i sig – och kistan lastas in i en nordkoreansk ambulans som sedan far i iväg. Nordkoreanska soldater som tidigare har posterats marscherar tillbaka till den stora byggnaden i Nordkorea och efter några minuter släpps vi tillbaka till bussen.

***

Jag märkte rätt fort att jag har alldeles för mycket att skriva av mig om detta så jag kommer att följa upp med fler delar av mitt besök.

Bilder

De sydkoreanska soldaterna kollar norrut – de nordkoreanska står mittemot varandra. Enligt amerikanerna är detta för att man snabbt ska kunna skjuta den andra om denne försöker att fly.

Förstärkning av Nordkoreanska soldater inför repatrieringen.

I Panmunjom utgår samtliga parter från att de är konstant inspelade på såväl bild som ljud. Inne i conference row är mikrofonerna öppna dygnet runt så att båda sidor ska kunna lyssna på vad som sägs där. Här spanar de lite högre befattade nordkoreanerna in journalisterna och militärerna exakt mittemot.

Och nu är det officiellt – Nordkorea använder sig av Canon.

Bussen från Nordkorea backar i förberedelse till repatrieringen. I detta läge var jag oerhört glad att jag hyrt ett 70-200 mm-objektiv. Tyvärr var det lite gammalt och för oskarpt i min smak. Det hade varit ännu bättre med någon 600 mm som flera koreanska journalister körde med – och ett kompletterande 200-400 kanske 🙂

Kistan bärs ut av militärer från flera olika länder ledda av ett amerikanskt, högljutt, befäl.

Representanter från samtliga 16 länder som stödde Sydkorea under FN-flagg i Koreakriget fanns på plats – bland annat. Dessa repatrieringar föregås av långa förhandlingar som sträcker sig över en månad.

De nordkoreanska representanterna passerar över gränsen eskorterade av befäl av den högre rangen. Jag borde veta vem denna man är men antingen är det USA:s befäl i Sydkorea eller UNCMAC:s dito.

Kistan med den avlidne soldaten öppnas och kontrolleras av båda parter. En tolk fanns närvarande medan de pratade under en halvminut eller så. Åh herregud vad jag hade velat höra vad de sade.

Kistbärare från båda länderna ställer sig på två raka led, nästan axel mot axel. Det är dock extremt viktigt att ingen kliver över gränsen som markeras av en betongplatta som går igenom hela området. Att man har ett sådant här direkt samarbete är väldigt, väldigt ovanligt då kistan går från västerländska händer till nordkoreanska sådana.

Halva pressuppbådet som fick vara på plats. Tre-fyra TV-kameror, lika många fotografer samt jag och en reporter från Stars and Stripes.

“Ordningen” återställd efter mötet. Jag gick ner till bussen och tillbaka upp igen, och då hände lite roliga grejer. Mer om det i nästa del.