Del 2: 38:e breddgraden – Koreas historia och kort om Sveriges insats

I över 60 år har Sverige varit en av de stora aktörerna inom den koreanska politiken.

2012 är svenskarna på plats färre än någonsin – men kanske har de aldrig varit viktigare.

Sedan två år tillbaka har deras mandat utökats samtidigt som Nordkorea anser att svenskarna är “puppets to the american army”.

Det första som slår en då man kliver in på NNSC-campen är hur lugnt det är. Vägen upp mot svenskarnas baracker kantas av träd som skänker skugga under varma höstdagar, på sommaren regnar det för det mesta. Inom den demilitariserade zonen har djurlivet fått ett uppsving tack vare 60 års mänsklig frånvaro och det har blivit en viktig häckningsplats för flera olika fågelarter. I de bergigare delarna av zonen lever och frodas björnar och vildkatter.

Och trots att de bara är någon kilometer från den plats där större delen av Nordkoreas armé är belägen ligger de två största farorna hos den stora mängden huggormar som finns och de myggor som bär på malaria.

***

1910 annekterades Korea officiellt av Japan. Den koreanska halvön har varit lika mycket förbannelse som välsignelse för det koreanska folket. I en unik position gränsar de till världens absolut största supermakter, såväl historiskt som i nutid, Kina, Ryssland (Sovjet), Japan och även amerikanska intressen i Stilla Havet. Det har lett till att de blivit invaderade otaliga gånger från samtliga länder i deras närområde. I över 1500 år stod dock landet starkt mot yttre hot även om den inrikespolitiska situationen har varit olika genom århundradena.. Kina har varit den överlägset största influensen och det återspeglar sig även i dag med ett väldigt konfucianskt och konservativt samhälle som hela tiden genomsyrats av att var och en ska veta sin plats – samtidigt som hedersgbegreppet spelat en central roll.

Japan tvingade koreanerna att tala japanska och ta japanska namn. Under andra världskriget tvingade japanerna även – uppemot 100 000 – koreanska kvinnor att bli sexslavar åt japanska soldater som stred i olika delar av Asien. Samtidigt omplacerades männen till olika fabriker i de nordliga delarna av Korea samt Japan för att ersätta dess egna soldater.

Samtidigt som Japan slogs tillbaka, ö för ö, insåg Sovjetunionen att den koreanska halvön skulle bli extremt viktig efter kriget. Strategiskt belägen kunde den bli en språngbräda att utöka sitt kommunistiska imperium ut i öst- och sydostasien. De ville helt enkelt inte låta ännu ett land duka under för de kapitalistiska idéer som USA förespråkade. Efter att den första atombomben exploderat i skyarna ovanför Hiroshima insåg jänkarna detsamma.

Andra världskrigets sista vecka skulle bli känt som USA:s andra svek (det första var när de lät Japan få ta Korea utan protester) i korea. USA, England och Kina hade tillsammans, 1943 i Kairo, deklarerat att Korea skulle bli en fri stat. 1945 föreslog USA:s president till Sovjet och Kina att de tillsammans skulle se till att det blev så. Hur det skulle gå till i praktiken var helt okänt och någon utarbetad plan fanns inte för den 1500 gamla nationen. Det var på den nivån att ministern Edward Stettinius frågade en av sina sekreterare vart Korea var beläget.

När Sovjet klev in i Nordkorea, efter att ha deklarerat krig mot Japan, förstod till slut amerikanerna att läget var allvarligt. Planerna för hur man skulle bygga upp Japan var detaljerade in i minsta detalj – medan Korea helt enkelt hade glömts bort. Under hela krigets gång ignorerade USA vädjanden från olika koreanska grupper som ville slå sig ur de japanska bojorna och ingen som helst kontakt hade tagits mellan de två länderna. Den 10 augusti 1945 hölls ett möte bredvid vita huset där man satt sig ned för att bestämma sig för vad man skulle göra åt Korea. Vid midnatt skickades två unga befäl till ett rum med en karta från National Geopgraphic där de uppmanades att rita en gräns genom landet. Inga experter på Korea konsulterades och man hade inte en aning om att den gräns som till slut valdes, den 38:e breddgraden, var historiskt laddad då det sedan tidigare var en gräns som Japan och Sovjet arbetat ut för att dela landet.

– Hade vi vetat om det hade vi med största sannolikt valt en annan linje för gränsdragningen, skrev en av de som var med om beslutet Lieutenant Colonel Dean Rusk några år senare.

Resultatet blev att Sovjet stannade vid linjen och inväntade amerikanska trupper som förstärkte halvön från posteringar från hela Asien. Backade av USA deklarerade den södra delen av Korea, den 15 augusti 1948, sig som Republic of Korea. Tre veckor senare följde den norra delen av landet efter och utropade sig till Democratic People’s Republic of Korea.

Därmed var 1500 års gemensam historia över och delningen av landet ett faktum.

***

För tillfället jobbar fem svenskar vid gränsen. Tillsammans med en schweizisk delegation om lika många man övervakar de att vapenstilleståndet mellan Nord- och Sydkorea följs, det så kallade Armistice Agreement. Men redan under Koreakriget var svenskarna inblandade genom att ha fältsjukhus på plats som hjälpte sårade soldater och efter kriget var man ett av länderna som byggde upp den sydkoreanska sjukvården.

Även om länderna fortfarande officiellt är i krig så bestämdes det att en neutral zon skulle upprättas och i avtalet reglerades, bland annat, vilka vapen som fick bäras i detta område som sträcker sig 248 kilometer långt och fyra kilometer brett rakt igenom halvön. Detta för att förhindra en långsam direkt upptrappning mellan länderna som senare eventuellt skulle kunna utveckla sig till ett fullskaligt krig – igen.

Kina och Nordkorea utsåg Polen och Tjeckien till sina observanter och USA och Sydkorea valde ut Sverige och Schweiz. Fram till mitten av 1970-talet så var JSA, som är den plats där soldater från de båda länderna bara står meter ifrån varandra, en gemensam zon där de båda ländernas delegater rörde sig fritt omkring. Men efter yxmordsincidenten (klicka här) så hårdnade klimatet och en gräns som inte fick överstigas fastställdes. Sedan inledningen av 1990-talet, då Kalla Kriget tog slut i Europa och där forna Sovjetstater frigjorde sig från kommunistiskt ledarskap, erkänner inte Nordkorea NNSC:s roll. De plockade bort Tjeckien och Polen, som blivit fria stater, från sin sida av gränsen och samarbetet har varit noll och ingenting gentemot svenskarna sedan dess.

Rent generellt kan man säga att den moderna historien mellan de två länderna är extremt komplicerad och det går egentligen inte att säga att något skett på ett exakt sätt, inte heller är det Nordkorea som har felat hela tiden. Den centrala begreppet om heder har lett till att länderna väldigt ofta kräver ursäkt från varandra – men att de aldrig ger någon själva. Att “tappa ansikte”, anses vara bland det värsta som kan hända en person inom den koreanska kulturen. Och även om Sydkorea har blivit allt mer västligt så lever det kvar än i dag och i än större utsträckning i Nordkorea.

***

Den 25 juni 1950 klev Nordkorea över gränsen, backade av Sovjet och Kina, för att med vapen återförena Korea. Under FN-flagg klev USA, Sydkorea och 15 andra länder in militärt i konflikten i ett skede där amerikanska och sydkoreanska trupper på plats redan blivit tvingade tillbaka till de sydöstra delarna av landet. Efter en uppseendeväckande plan konstruerade av General Douglas MacArthur, där FN-trupper landsteg i närheten av Seoul och anföll Nordkoreanerna bakifrån tvingades den fientliga armén steg för steg tillbaka. Slaget vände till FN:s fördel och de nordkoreanska trupperna retirerade till de allra nordligaste delarna av landet. Då klev en flera miljoner stark kinesisk armé av “frivilliga” (vilket Kina fortfarande hävdar att de var) män in i kriget och kriget bytte ansikte igen. Vid den tidigare 38:e parallellen grävde trupperna ned sig och i två år, samtidigt som fredssamtal hölls hela tiden, slogs de om olika höjder. De officiella siffrorna är att 900 000 kineser och 520 000 nordkoreaner dog eller skadades samtidigt som 400 000 FN-soldater (70 procent av dem Sydkoreaner) och 36 000 amerikanska soldater omkom i det hänsynslösa kriget.

Tre miljoner civila dog (en tiondel av befolkningen) och fem miljoner blev flyktingar, all infrastruktur bombades sönder, de största städerna var i ruiner efter att olika arméer från båda länderna i flera omgångar tagit över dem och de ekonomiska värdena på skadorna var den sammanlagda BNP:n för båda länderna.

När stilleståndsavtalet slöts backade de båda arméerna 2000 meter och den demilitariserade zonen (DMZ) hade skapats.

***

Inom DMZ får inga tunga vapen finnas. De vakter som är på plats vid conference row har endast handeldvapen, allt detta för att förhindra att det eskalerar alltför snabbt om något skulle ske.

Svenskarnas roll har förändrats genom åren på grund utav olika yttre omständigheter. Vad de praktiskt gör i dag är att vara en objektiv part som hela tiden håller reda på att stilleståndsavtalet följs tillsammans med Schweiz. De inspekterar såväl Sydkoreanska militära övningar som vad de har med sig i vapenformat innanför DMZ vid de olika observations- och vaktposterna. De undersöker också samtliga incidenter, såsom oavsiktlig avfyrning mot Nordkorea, för att säkerhetsställa vart kulan har tagit vägen.

Men det handlar framförallt om politik, att synas och visa att de inte tänker ge upp den uppgift de haft i 59 år. Även om Nordkorea hela tiden är tydliga med att de inte längre erkänner NNSC.

Eller som deras valspråk lyder: In between them all.

Fotnot: Jag har inte lyft något citat eller gått in exakt i vad allt svenskarna gör här omfattar då jag i dagarna kommer att skriva ett reportage om detta och förhoppningsvis sälja in det till någon svensk tidning. Jag kommer inte att skriva mer från mitt besök i Panmunjom.

***

Kort reserapport

Efter att jag besökt repatrieringen gick jag tillbaka till bussen och hämtade mina saker. Därefter åkte jag till NNSC-lägret där jag blev briefad och jag fick också en intervju med Konteramiral Anders Grenstad – den svenska chefen på plats. Därefter blev det lunch (flygande jakob, herregud så gott det var mitt upp i alla nudlar). Hela tiden eskorterades jag av en amerikansk soldat som hade ansvar att berätta olika saker för mig samt min personliga säkerhet. Även den amerikanska presschefen hängde med. Vi åkte till conference row där jag, helt själv (fast med 20-25 sydkoreanska soldater som höll ögonen på både mig och nordkoreanerna) fick traska runt med soldaten, presschefen och även en av svenskarna, Major Allan Blücher.

Mitt schema förkortades på grund utav repatrieringen men vi åkte till en utpost (där flera av bilderna är tagna ifrån) samt Bridge of No Return. Därefter åkte jag med presschefen ned till Seoul. Allt som allt: En av de konstigaste dagarna i mitt liv. Ibland visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta – det var ett mentalt väldigt jobbigt ställe att vara på. Det var ingen lek utan blodigt jävla allvar, på ren och skär svenska.

Jag vill tacka den svenska delegationen som var oerhört hjälpsam och som lät mig komma dit och se något som inte många människor har fått se med egna ögon (repatrieringen) och deras professionella bemötande. Jag har inget annat än beundran för dem.

Även den amerikanska delegationen med presschef och soldat (jag skriver inte ut hans namn, jag tror inte han skulle uppskatta det) var otroligt professionell och hjälpsamma. Att de lät mig se Bridge of No Return kommer jag aldrig att glömma borta. De gav mig också en annan insikt i hur USA jobbar på plats.

Bilder

Nordkoreas propaganda village med världens tredje högsta flaggstång (tidigare den största). Till höger i bild syns Kaesong Industrial Complex.

Bridge of No Return. Den är inte en del av DMZ så på andra sidan på vänster sida är en nordkoreansk vaktkur med soldater beväpnade med automatvapen och gud vet mer. Som jag förstod det är det inte särskilt vanligt att turister får åka hit längre på grund utav det spända läget, men den amerikanska soldaten och presschefen var snälla och lät mig stanna här i en knapp minut efter visst tjat från min sida.

Nere till vänster, bredvid ett av träden, ser ni en liten sten. Det är ett monument från där trädet stod från Yxmordsincidenten där två amerikanska soldater blev ihjälslagna av nordkoreanska soldater. Notera att bron på höger sida är Bridge of No Return (bild ovan).

Nordkoreanskt vakttorn. Det som slog mig denna underbart vackra höstdag var hur otroligt vackert Nordkorea är med sina berg. Jag stod ganska länge och tittade ut över utsikten från den Sydkoreanska vaktposten.

Högtalare som förr i tiden spottade ur sig nordkoreansk propaganda över till syd.

En schweizare och en svensk kliver över en bro som leder mot Nordkorea. Här får ENDAST medlemmar från NNSC gå – och även om Nordkorea, som sagt, inte erkänner dem så gör de inget. Som jag förstod det som skulle en sydkoreansk eller amerikansk soldat inte gå ostörda här.

Samtliga protokoll från NNSC:s möten och rapporter som skrivs läggs i ett postfack där nordkoreanerna kan hämta upp dem. Detta har inte skett på 20 år men fortfarande så lägger NNSC dit posten då det är reglerat att de ska göra det. De öppnar även dörren mot nord och vinkar med papperna (dock utan att kliva ut) för att visa att de har post.